Epilog

Ingmar har nu varit hemma i 3 veckor, Dallas och Per i 6. Vardagen har ”rullat in” med all sin möda men också med sina glädjeämnen och stimulans. Vi har bestämt att skriva varsitt litet ”slutord” och sedan stänga ner bloggen. Kanske får den bli ett ”häfte” eller en bok att spara för minnet för kommande studium när andan faller på.
Jag själv har haft nöjet att få segla med s/y Jennifer och Lasse ytterligare en helg här hemma i Stockholms skärgård. Som vanligt skönt liv ombord och levande debatt. Jag och Tina ( min fru alltså ) har också bokat in att segla upp utmed Norrlandskusten från Stockholm upp till Luleå under 2 veckor våren/sommaren 2014 (start 24 maj ).
Vad har jag då med mig från mina 7 veckor ombord. Svaret är : MASSOR!!!
-Att få vistas i det marina samhället med alla intryck i en totalt positiv miljö. Inte ett gnäll på 7 veckor!!
-Att få uppleva havet och himlen dygnet runt.
-Att få vara med människor ombord med diskussioner, tystnad, upplevelser, välmåga, ja allt!
-Att få längta hem till dom nära människorna hemma, men inte till jobb och frustration i snåriga sammanhang.
-Att få läsa, lyssna på, uppleva, musik, böcker, filmer i våra moderna elektroniska hjälpmedel. Rätt soft att ligga i kojen på natten och kolla en bra remsa i medhavd elektronisk manick med lurar i öronen. Mitt ute på havet!
-Att få diskutera sin rädsla för katastrofer på havet med Lasse och relatera det till hans tillit till S/y Jennifer och hans egen förmåga. ”Det är aldrig farligt, men det kan vara besvärligt. Och det här, det är bara litet besvärligt”, som Lasse sa en morgon på Labradorhavet när han satt och skrev på den senaste kommande boken, iförd filttofflor och mjukisbyxor vid nav-bordet. Det blåste då 20-21 m/s och spöregnade, rätt emot. En mer normal semesterseglare (dvs jag själv ) undrade just då om det inte var litet ” pyrt läge”. Men det var bara att bida tiden, efter ett dygn var det solsken, halvvind, pilotvalarna surfade i aktervågen och livet lekte. En inre resa för mig själv som heter duga!
-Att träffa min fru sedan 26 år som kom och hämtade mig i Skagen, och inse att jag är ungefär lika kär nu som då, för 26 år sen alltså. Kände mig som en finnig tonåring inför sin första date timmarna innan vi skulle ses. Blev vederbörligt häcklad av dom andra ombord, förstås.

Nog babblat. Morsning och good bye från Ingmar